Efter Thailand och Filippinerna

Landat hemma efter tio dagar i Thailand och Filippinerna, full av intryck och tankar. Vad minns jag från resan och vad behöver jag komma ihåg? Vad vill jag helst glömma? Sakerna sammanfaller ibland. Skriver ner några tankar här och nu. Utveckla får jag göra senare.

Jag minns gatan i Pattaya, Thailand. ”Walking Street”. Den är 1,5 kilometer lång och på båda sidorna av gatan är det barer. Utanför varenda bar flickor med så lite kläder och så mycket smink som möjligt. Flickor märkta med nummer. Fem, tio eller fler unga flickor utanför varenda bar i en och en halv kilometer. Flickor i fönstren på andra våningen. Hur många innanför dörrarna? Omöjligt att veta. Hundratals. Tusentals? Hur gamla är de? Också omöjligt att veta. Jag vet bara att de som såg ut att vara de yngsta drog upp skyltarna de höll i med reklam för billig öl och ”happy hour” framför ansiktet när vi gick förbi och långsamt drog sig bakåt, lite längre in bland skuggorna. Flickor som såg ut som om de kunde varit klasskompisar med min dotter, hon som dagen innan börjat femman.

Jag minns känslan av surrealism när vi gick gatan fram, tillsammans med, ja omgiven av, Thailändsk polis. Polisens närvaron gör inte att kommersen stannar av det minsta. Det görs reklam för ”Crazy russian girls” utanför en av lokalerna. ”Sweet, naughty afrikan girls” utanför en annan. Allra mest är där dock asiatiska flickor. Jag får veta att det just nu är lågsäsong och inte mer än kanske 20 000 besökare under en natt. Jag hör norska och svenska talas bland de vi möter. Långt ifrån alla är män även om de överväger. Får veta att de blir fler senare under natten, vi är där ganska tidigt. Får också veta att flickorna har mindre och mindre kläder ju längre natten går.
Vi möter turistgrupper som vallas längs gatan, anförda av en guide med en pinne i handen med något som ska synas bra längst fram. I grupperna går hela familjer – mamma, pappa, barn i olika åldrar, mormor, farfar… Hur kan man ta med sina barn hit? Hur kan man se detta som ett turistmål bland andra, en trevlig kväll efter en heldag på stranden eller vid poolen? Själv mår jag illa. Vill veta varför polisen ingenting gör. Får veta att lagen säger att prostitution är olagligt men man måste ta personerna ”in action”. Att flickorna så uppenbart står ute till försäljning är inte tillräckligt. De skulle ju kunna står där för att göra reklam för ställets billiga öl…

Jag minns byarna i Filippinerna där man sålt fiskebåtarna, delvis för att man fiskat sönder reven med dynamit men också för att sex säljer bättre. Särskilt sex med barn. Där minsta hus har en laptop och bra internet. Där det finns goda försök till sociala insatser men hur bra ett program med utdelning av ris och hjälp till skolgång än är ändå kommer till korta då ett enda klipp på några minuter sänt via nätet genererar 1500-2000 pesos. Där en vanlig lön för den som lyckas få ett jobb ligger på ungefär 15000-20000 pesos i månaden och det räcker med tio live-streamade klipp, inte sällan regisserade och betalade för av någon här på andra sidan jorden, för att det ska löna sig. Där vi kör förbi huset där den så kallade cyber-drottningen, Cyber Queen, bodde och kunde få 500 dollar om bara övergreppet som live-streamade var tillräckligt grovt. Jag minns beskrivningarna av hur det blir business av övergreppen där de fungerar mer eller mindre som familjeföretag och grannsamverkan.

Jag minns de fem små barnen hos polisen, ingen över sju och den yngsta för litet för att kunna sitta som väntade på att höras om vad de varit med om. De tre kvinnorna som var med dem som också skulle höras – om vad de gjort med barnen, vad de låtit dem vara med om.

Jag minns ett boende vi var på. Ljust och genomtänkt. En skyddad plats för flickor som varit med om det vi knappt orkar tänka på men som många av dem sett som något de måste göra för att hjälpa sin familj. För hur säger man nej till familjen som alltid ska ha ditt bästa för ögonen? Som säger att det inte är fel, det som görs. Att det är nödvändigt för att ni ska överleva.
Jag minns den gravida trettonåringen på boendet, hon som är lika gammal som min son. Hennes leende över matteböckerna där hon satt i klassrummet med de andra flickorna.

Jag minns socialarbetarna vi träffade, deras enorma uppdrag där de många gånger är helt ensamma och ska uträtta långt mer än deras motsvarighet i Sverige.

Jag minns frivilligorganisationerna och det fantastiska arbete de gör. De som arbetar med direkthjälp ute på gatorna. De som finns där för juridiskt stöd. De som samlar in, samordnar, koordinerar.

Jag minns de olika enheterna hos polisen och beskrivningarna av fall där de kunnat rädda barnen och sätta dit förövarna.

Jag minns och jag tänker komma ihåg mer än det här. Jag minns och kommer ihåg sådant jag inte vill minnas och komma ihåg för att det inte borde finnas, inte borde kunna ske. Just därför måste vi berätta om det som sker, berätta om den verklighet vi inte vill se, inte vill veta något om. För de som lever i den har inget val.

Så glad över att ha haft så bra sällskap på den här resan. Ecpats Kristina Sandberg och Anders Petterson och så Veronica Lindholm Fd Lövgren (S) – ser fram emot att jobba vidare med de här frågorna på hemmaplan tillsammans med er.

Vill du göra något konkret? Gå in på Ecpats hemsida:
http://www.ecpat.se/vad-du-kan-gora/ge-en-gava

Alla har inte möjlighet att skänka pengar men du kan göra massor ändå! Höll ögon och öron öppna om du är på resa. Ta kontakt med lokal polis om du ser något du tror är barnsexhandel. Många länder har en hotline – använd den. Hemma kan du göra precis samma sak för förövarna finns många gånger här, bland oss. Både de som reser till andra länder och de som sitter framför datorn hemma och betalar för att få se en våldtäkt på ett barn.
Prata om barnsexhandel, berätta om handeln med barn, att den finns, att det sker – och att det går att stoppa.

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail