Alla mina elever – krönika

Bakom en lastpall med varor möter jag ett ansikte jag inte sett på sju år. Då var du en elvaåring med kvicksilver i blodet. Idag är du en ung man som med säkra händer fortsätter plocka upp på hyllorna medan du med lugn och trygg röst förklarar för en annan anställd hur hon ska lösa ett problem vid kassorna. Då var du den omöjliga, den som aldrig satt still, den som alltid käftade emot. Idag är du arbetsledare med fast tjänst.

Jag möter er på stan, på restauranger där ni jobbar, på Ica när ni handlar. Många hälsar, inte alla. Kanske minns du mig inte, kanske vill du inte hälsa. Kanske tror du att jag inte minns dig?

Minns jag alla mina elever? Nej, men många. Vissa tänker jag på ofta. Särskilt på er som hade det svårt på olika sätt. Du som grät inför jullovet för att du inte ville fira hos pappa. Du som kom barfota i gummistövlar när det var tjugo minusgrader. Du som kastade lapparna för att mamma inte skulle behöva läsa att ni skulle ha med er skridskor och matsäck och som sedan var ”sjuk” på idrottsdagen. Jag tänker särskilt på er som på lyckades med det till synes omöjliga. Du som slängde de hopplösa matteböckerna på mig i början av läsåret men som i april bad om extrauppgifter. Du som byggde din egen moped. Du som spelade ”Den blomstertid” inför hela skolan på blockflöjt.

Jag tänker särskilt på er som kämpade. På er som trodde att hela världen gett upp om er. På er som hade gett upp om er själva.

Sommarlovet är i inne på sina sista skälvande dagar. I skolorna börjar lärarna förbereda en ny termin.

Kraven på skolan är många men huvuduppdraget måste vara att ge alla elever de verktyg de behöver för att kunna forma sin framtid. Då måste också lärarna få rätt förutsättningar genom tid för förberedelser, planering och uppföljning. Tid för att möta alla elever där de är och där de behöver oss. Det måste finnas möjlighet till kompetensutveckling och vidareutbildning.

En annan dag, en annan elev. Vi ses på tåget och jag frågar hur det går. Får veta att du går i gymnasiet ett par dagar i veckan och annars jobbar på en byggfirma. Du har blivit lovad heltid när skolan är slut och ögonen lyser av stolthet. Samma ögon som så länge vägrade möta mina i klassrummet. När de väl gjorde det var de fulla av förakt för allt det jag stod för eftersom jag var vuxen och dessutom lärare. Bråken vi hade. Alla gånger jag letade i korridorerna när du saknades i klassrummet.

”Jag fattar inte att du orkade vara så envis!” säger du och skrattar. Jag skulle kunna säga det samma. Men vår gemensamma envishet ledde så småningom till godkända betyg, nog för att komma in på gymnasiet.

Kramen jag får när vi skiljs åt på stationen. Tänk att någon kan växa så mycket på två år. Längden är densamma. Axlarna något kraftigare. Men det är i blicken och leendet jag ser hur mycket som hänt. Du kanske trodde att hela världen hade gett upp hoppet om dig, att ingen trodde på dig. Jag vill att du ska veta att jag trodde på dig. Jag såg dig. Jag visste. Precis som så många andra lärare tror, ser och vet nu när skolan börjar igen.

Leendet i mitt ansikte sitter kvar hela dagen. Gör det än. Känslan av stolthet över att ha lyckats ska alla elever få känna och alla lärare få möta. Låt oss göra det.

 

Införd som krönika i Nerikes Allehanda, augusti 2017

 

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail