Sverige behöver en ny narkotikapolitik

Jag pratar med Hanna. Hanna vars dotter under många år mått psykiskt dåligt men fått hjälp. ”Vi i familjen har varit livrädda för att Fia ska rasa ihop igen, att hennes självskadebeteende ska ta fart men hon har klarat sig igenom det. Men nu…” 

På grund av sin problematik har inte Fia klarat sina studier och har nu blivit utförsäkrad. När hon var hos psykiatrin senast fick hon lämna urinprov som visade positivt på THC, alltså cannabis.

”De har tagit alla hennes mediciner. Hon får inga nya recept utan hon måste lämna nya drogtest som måste vara negativa först. Men utan mediciner klarar hon ju ingenting, hur ska hon orka?” Det är en lika förtvivlad som frustrerad och förbannad mamma som talar.

Eftersom Fia dessutom har spelat på nätet vill inte socialtjänsten ge henne pengar och de har beslutat att bara betala en månads hyra.

”De säger att hon måste lära sig, att hon ska lära sig att saker har konsekvenser. Hon har aldrig gått till soc förr, hon vet inte hur de tänker och fungerar. Hon har inte sett konsekvenser av det hon gör på femton år, hur ska hon kunna lära sig det på en dag?”

Eftersom Fia har lämnat ett positivt test vill sjukvården fokusera på missbruk, inte på hennes psykiska hälsa eller andra diagnoser.

”De ser inte henne längre, de ser inte människan. De ser en missbrukare. Hon har lämnar ett positivt test och nu är hon plötsligt missbrukare?”

Hanna konstaterar – vad har hennes dotter för val? Utan pengar till mat och hyra, utan stöd och hjälp för sitt mående och utan mediciner. Kan någon tro att det är till hjälp för någon alls.

Vilka handlar det om?

Det här är en grupp vi sällan hör talas om när vi pratar narkotikapolitik. Vi pratar om ungdomarna och hur vi ska skydda dem. Vi pratar om de som har de allra tyngsta missbruken och när vi gör det ser vi gärna någon av de som sitter i gångarna i Stockholms tunnelbanor framför oss. Det är självklart inte utan orsak som de är fokus för debatten. Givetvis ska vi arbeta för att ungdomar inte ska börja använda droger och vad gäller de som är allra mest utslagna så är det framför allt där som Sveriges misslyckade politik syns eftersom de dör.

Sen har vi den mer osynliga gruppen. De som inte är ungdomar, de som inte är på väg att dö. De som självmedicinerar, kanske på grund av värk, kanske på grund av psykisk ohälsa. De som testar någon gång för att se vad alla pratar om. De som röker på någon gång (precis som president Obama). De som om de åker fast riskerar mer eller mindre allt. En notering om narkotikabrott i registret gör allt som jobb och karriär, bostad, ja till och med att stå i bostadskö svårt eller omöjligt. Är det verkligen i proportion till vad de gjort?

Den socialpolitiska arbetsgruppen jag varit ordförande i har tagit fram ett antal förslag för en reformerad beroendevård och narkotikapolitik. Varför har vi gjort det? För att vi ser att den politik som förs idag inte fungerar.

Redan den där sista meningen får många att studsa. Vad då inte fungerar? Klart svensk narkotikapolitik fungerar? Det är ju inte alls många som har ett missbruk i Sverige och eftersom det är så få unga som ens testar så är det klart vi gör rätt!?

Vi börjar där, i den änden, och rättar till en del saker som ofta blir fel i debatten om narkotikapolitik.

Nolltolerans

Sveriges politik idag går ut på nolltolerans mot narkotika. Som ett krig mot knark. Det är en enkel tanke att ta till sig för finns det ingen narkotika att få tag på så är det klart ingen använder det. Samma sak med att det är förbjudet. Vi vill inte att folk missbrukar, så alltså förbjuder vi användandet av narkotika.

Hur går det då för oss i Sverige? Inte alls särskilt bra faktiskt. Det tunga missbruket är lika utbrett i Sverige som i övriga Europa och bland ungdomarna ligger vi ungefär i mitten. Det som dock är mest alarmerande är siffrorna kring narkotikarelaterad död. Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i hela EU och har mer än fördubblats de senaste tio åren. Enligt EMCCDA – EUs inrättning för narkotikaforskning och narkotikakunskap – så har Sveriges narkotikarelaterade dödlighet gått upp de senaste åren från 73 per miljon invånare till 93 per miljon invånare. Snittet i EU är 17 dödsfall vilket gör att Sverige ligger mer än fem gånger högre.

Man kan, och ska, absolut kritisera och diskutera vilket underlag som ligger till grund för statistiken. I Sverige finns bland annat oavsiktlig förgiftning och suicidförgiftning med i statistiken. Samtidigt går det inte att blunda, vare sig för den stora skillnaden mellan Sverige och övriga länder eller för den stora ökningen i Sverige. Vad gäller ungdomars drogvanor så är det underlag man får in av ungdomarna själva en enkät de svarar på. Givetvis kan man diskutera hur sanningsenligt de svarar. Samtidigt kan man över tid se vissa trender om man alltid ställer samma frågor.

En nollvision mot narkotikarelaterade dödsfall och lidande

En man från en av brukarföreningarna sa till mig ”man kan inte hjälpa en död knarkare”. Därför måste vi hjälpa människor medan de lever – för bara det här dygnet kommer tre personer i Sverige att dö en narkotikarelaterad död.

Vi vill ha en annan nollvision. En nollvision mot narkotikarelaterade dödsfall och narkotikarelaterat lidande. Det viktigaste borde ju vara att människor inte ska dö eller må dåligt.

Den nolltolerans mot narkotika som vi har idag har tyvärr blivit en nolltolerans mot den som använder narkotika. Det är därför mamma Hanna är så förtvivlad. Jag har mött många förtvivlade mammor, pappor, barn och syskon som berättar om hur liten hänsyn som tas till psykiatriska diagnoser eftersom utgångspunkten är att det är drogerna som är problemet. Det är utredningar som inte görs förrän man är helt drogfri och det är mediciner som inte ges innan man är drogfri. För den som är skör rycks mattan brutalt undan.

Hjälper det att stämplas som kriminell?

Självklart ska vi fortsätta att prioritera förebyggande arbete så att människor väljer att inte använda narkotika. Ett skäl till att vi idag har åldersgränser på alkohol och tobak är att barn har en särskild sårbarhet för att utveckla problem med till exempel alkohol och tobak, både biologiskt och socialt. Åldersgränsen är ett skydd för barn och unga, och därför behöver vi fortsätta fokusera på att barn och unga inte provar på tyngre rusmedel. Problemet är att den tonåring som idag väljer att testa någon form av narkotika och sedan åker dit ses och behandlas som kriminell.

Vare sig för den nyfikne eller kanske upproriska tonåringen eller för den med skör psykisk hälsa som självmedicinerar är det till någon hjälp att behandlas som kriminell. Effekten blir snarare precis den rakt motsatta mot vad man tänkt sig. Tonåringen får en prick i registret som gör allt från att söka jobb till att få bostad svårare. Den sköre som blir av med sitt stöd tar till den hjälp som finns, vilket ofta är just droger.

Vi är övertygade om att det finns en annan och bättre väg att gå.

img_1796.jpg

Samhället ser olika på missbruk och missbruk.

När vi pratar om alkohol pratar vi ofta om bruk och missbruk, ibland också om riskbruk. Alla är rörande överens om att den som har ett alkoholmissbruk behöver vård och stöd. Många känner nog igen arbetskollegan som dricker på tok för mycket på varenda konferens eller grannen som har en bag in box med rosé i köket under semestern och är lite småpackad mer eller mindre hela dagen. Men de sköter sina jobb, hem och familjer. Ingen skulle komma på tanken att kalla dem vare sig alkoholister eller kriminella. Det är få som säger något om ditt alkoholbruk innan du har fått problem som märks.

Jag tänker inte jämföra alkohol med narkotika. Det är i delar naivt och i andra delar inte relevant men jag tänker jämföra synen på människan. Den som faktiskt är alkoholist är sjuk, det är nästan alla överens om, och sjuka människor får vård. Den som dricker utan att vara alkoholist eller missköter sig på grund av alkoholen är helt enkelt någon som dricker alkohol, ungefär som det är de flesta av oss. Den som är alkoholist och missbrukar alkohol ses som sjuk. Den som missbrukar narkotika är bara kriminell.

Om vi verkligen menar allvar med att beroende är en sjukdom så kan vi inte fortsätta använda straff som bot. Den som har ett beroende behöver vård och stöd, inte böter och fängelse.

 

Skyddsfaktorer

Vi pratar ofta om skyddsfaktorer också om det som brukar kallas riskfaktorer. Det är därför vi pratar om utanförskap och socioekonomi, om vikten av sammanhang, trygghet, saker att göra och folk som bryr sig om en. Varför tror vi då att det går att få bort ett beroende genom att ta bort allt det som vi vet skyddar?

Ett första steg för att faktiskt hjälpa istället för att stjälpa vore att avkriminalisera användning av narkotika för eget bruk. Världshälsoorganisationen, WHO, arbetar för global folkhälsa och stödjer en avkriminalisering. Det gör jag och min grupp också.

Den som har narkotika i kroppen ska inte behandlas som kriminell bara för att den har just narkotika i kroppen. Nu vill jag vara väldigt tydlig eftersom det är här vi ofta missförstår varandra: Att sälja, smuggla, langa, tillverka och så vidare ska fortsatt vara olagligt. Den som medan den är påverkad stjäl, misshandlar eller förstör begår en brottslig handling. Samma sak med att köra bil. Det är olagligt att köra rattfull och det ska det fortsätta att vara. Det handlar heller inte om att göra själva drogen laglig, det är inte legalisering vi pratar om. Avkriminalisering av eget bruk handlar om att minska skador. Det handlar om socialpolitik.

Det är också mot langarna, smugglarna och tillverkarna polisens insatser ska riktas.

 

Insatser i rätt tid, på rätt sätt

För den som har ett utvecklat beroende måste det finnas insatser som inte kräver total drogfrihet. Tre till sex månaders drogfrihet för att få hjälp och stöd har under lång varit en vanlig metod för att bemöta människor med beroende, trots att det mycket sällan lett till att människor lyckats ta sig ur sitt beroende. Att ta sig ur är en lång process och stödet behöver finnas hela tiden, om än i olika form. För många personer med beroende är stödjande insatser som tak-över-huvudet, mat i magen och rena kläder på kroppen det första steget mot ett liv utan narkotika, medan andra behöver stöd för att komma tillrätta med annan problematik först. Ytterligare andra, som Fia, har egentligen ingen beroendeproblematik och då är det inte heller det som ska behandlas.

 

Vård och stöd

Vi föreslår också att huvudansvaret för beroendevården ska flyttas sjukvården eftersom det inte ska upplevas som stigmatiserande att söka vård. ”Att gå till soc” har en helt annan klang än att ”Gå till doktorn”. Sen är det inte bara den enskilda individen som drabbas vid ett riskbruk eller ett beroende utan även omgivningen, som familj, vänner och kollegor, påverkas. De behöver också stöd och hjälp. Dessutom visar all evidens att inkludering av omgivningen också ökar möjligheterna för att lyckas med insatserna.

För barn är det här med stöd och hjälp extra viktigt. För den som vuxit upp i en familj där någon är beroende är risken sju gånger högre för att man ska utveckla ett eget missbruk. Idag räknar man med att minst 60 000 barn i Sverige har en förälder med allvarliga missbruksproblem.

Förutom risken att själv utveckla ett missbruk är död i självmord, olyckor eller våld nära tre gånger så stor jämfört med jämnåriga som växer upp utan missbruk i familjen. Det är också mycket vanligare att barnen lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Många gånger tar barnen ett stort ansvar för sina föräldrar och yngre syskon men det är sällan man pratar med personer som har ett utvecklat beroende om deras roll som föräldrar. De här barnen behöver stöd. Det kan handla om egna samtal, någon att prata med helt enkelt, eller om något så enkelt som hjälp med läxorna.

Varför avkriminalisera?

Nej, en avkriminalisering av eget bruk i sig leder inte till minskat missbruk. Att bland annat WHO förespråkar det är för att reformen omfördelar resurser så att de går från ha ganska liten effekt till att göra nytta. Portugal används ofta som gott exempel eftersom narkotikarelaterade dödsfall gått ner så markant efter avkriminaliseringen men det som det framför allt handlade om var att man omfördelade så att vårdbudgeten gick från 25 till 75 miljoner.

Den svenska narkotikapolitiken fungerar inte. I 29 år har det varit förbjudet att använda narkotika i Sverige. Att ha spår av narkotika i blodet kan ge upp till sex månaders fängelse, även om det vanligaste straffet är böter. Trots det minskar vare sig narkotikan eller de som använder den. 

Vi misslyckas med de allra mest utsatta. De dör. Vi misslyckas också med de andra, de vi tror att vi hjälper, genom att dra undan de insatser som faktiskt fungerar och istället behandlar dem som kriminella. 

Resurserna på narkotikaområdet går till polis och rättsväsende som stjälper, istället för till vård och stöd som hjälper. Sverige ska ha en beroendevård som ligger i framkant, som är human och som ger resultat. Det är dags att byta straff och död mot vård och stöd.

Även publicerad i Frisinnad Tidskrift, juli 2017

Läs förslagen inför Liberalernas landsmöte här: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/social.pdf


facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail