Resting bitchface – japp!

När jag var ny som oppositionsråd fick jag ett ”välmenande” råd från en tjänsteman. Om jag vill bli tagen på allvar som politiker borde jag inte skratta så högt. Inte heller gestikulera så mycket och absolut inte ha lila slingor i håret. Dessutom borde jag le mer, inte se så sur ut. Resultatet av dessa välmenande råd? Jag gick hem och gjorde ännu fler lila slingor.

Jag är inte ensam om att få ”välmenande” råd som det här. Små påpekande om kläder, frisyrer, smink och så detta eviga om leendet. Jag möter sällan män som får höra att de borde le mer men jag har nästan inte träffat en enda kvinna i ledande position som antingen fått höra det direkt eller där det sägs om henne.

När jag lyssnar på någon eller helt enkelt är koncentrerad, ja då ler jag inte. Jag har sett mig själv på bild och vet att jag ser sur ut. Det finns till och med ett uttryck för det, det kallas ”resting bitch face”. Att fler kvinnor än män anses ha ”resting bitch face” menar forskarna är just för att kvinnor helt enkelt förväntas se glada ut och le mer än män, inte för att det faktiskt är så.

Just nu är en ledande kvinna i mitt parti utsatt för en ohyggliga massa påhopp, kommentarer och recensioner av olika slag. Birgitta Ohlsson har sedan hon svarade ja på nomineringarna till partiledare bland annat kunnat läsa i olika ledare och krönikor att hon ”gärna själv gör sig yngre än vad hon är” (Nerikes Allehanda), är lik en sur tonåring (Aftonbladet), och förmodligen är psykiskt sjuk (också Aftonbladet, denna gång Jan Guillou). I sociala media recenseras hennes kläder, hennes frisyr och så givetvis, hennes brist på leenden.

Birgitta har varit ordförande för Liberala ungdomsförbundet och Liberala kvinnor, hon har varit minister med en bred politisk portfölj, hon har förhandlat EU-budget, skrivit otaliga debattartiklar med problembeskrivningar och lösningar och därtill en bok. Trots detta skriver så många om hennes utseende. Vid snart sagt varje tillfälle som Birgittas lämplighet som partiledare för Liberalerna bedömts så är det främst inte hennes kompetens som granskats, utan hennes utseende eller den personlighet man tillskriver henne. Har vi inte kommit längre? Varför kan vi inte bedöma kvinnor utifrån deras kompetenser?

Eftersom jag känner Birgitta vet jag att hon är en varm och oftast glad kvinna med ett urhärligt skratt men ska det spela någon roll? Vare sig hon eller någon annan kvinna har någon som helst ansvar att se gullig och glad ut hela tiden. Ändå kommer dessa kommentarer.

Varför ligger fokus hos så många på Birgitta Ohlssons person och inte på hennes politik? Räcker det inte att en kvinna är klok och kompetent utan hon måste vara käck och glad också?

Jag har inte längre lila slingor i håret. De är borta eftersom jag tröttnade på dem, inte för att jag skulle se seriösare ut. Jag skrattar dock fortfarande högt och gestikulerar – och om du pratar med mig kommer jag förmodligen inte le, om du nu inte skulle säga något roligt. Jag ler inte eftersom jag är fullt upptagen med att lyssna på vad du säger, istället för att fokusera på hur jag själv ser ut. För mig handlar det om respekt. Det borde vara självklart.

Krönika publicerad i Nerikes Allehanda 28/6 2017

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail