Den ”lilla sorgen” kan vara enorm – om missfall

”Ni är så unga så det är väl ingenting att bli så ledsen för?”

Läkaren som gjort undersökningen släckte snabbt ner ultraljudsapparaten tillsammans med den lilla gnuttan hopp vi hade kommit in med. Det skulle inte bli någon oktoberbebis. Inget litet hjärta hade pickat på skärmen. Där hade bara varit en gråsvart röra. Lika gråsvart kändes allt och vi grät. Höll om varandra och sörjde den lilla prick vi sett på tidigare ultraljud, det som skulle blivit vårt första barn. En stund höll vi om varandra innan vi blev ensamma på varsitt håll. Jag i en sjukhussäng med fruktansvärda magkramper i väntan på skrapning, den inte längre blivande pappan på väg hem. För oss var det en bebis, vårt barn. För läkaren rutin. Ett relativt tidigt missfall. Därav orden.

För vården är det här vardag. Missfall är vanligt. Upp till hälften av alla befruktade ägg dör och försvinner spontant, vanligtvis innan man ens vet att man är gravid. Sedan är det ungefär 10-20 % av graviditeterna som slutar i missfall.  De flesta sker före vecka sju. Har man väl sett hjärtslag går risken ner och efter vecka tolv brukar många andas ut. Det är också ofta då man väljer att berätta för en vidare krets.

Många känner att det vore för jobbigt att behöva förklara för folk att det inte gick vägen. Jag förstår och respekterar det. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva prata om ett missfall. Samtidigt skulle det nog vara lättare om fler pratade om det. Pratade om sorgen, om hur jobbigt det är när alla andra plötsligt är gravida, att se någon vara i den vecka man själv skulle ha varit i. För att inte tala om alla välmenande människor som undrar om det ”inte är dags att skaffa en liten snart?” En uppmaning från djupet av mitt hjärta: Ställ aldrig den frågan. Inte till någon. Den du pratar med kan ha ett, tre eller tio missfall i ryggen, försökt får barn i flera år eller kanske inte kan få barn alls. Frågan kan göra fruktansvärt ont, känslan av misslyckande vara enorm.

Skolan lär ut hur man blir gravid – och kanske framför allt hur man ska undvika att blir det. Föräldrar och veckotidningar förmanar detsamma. Under ett antal år i livet handlar det om just det, att inte bli med barn. Sällan pratar man om att det inte alltid är så enkelt. Därför är det också så jobbigt när det inte är enkelt, när det inte vill sig. Ta upp barnlöshet och missfall också. Visa att det är vanligt och inte ett misslyckande. Prata om det. En annan tanke är patientledd bemötandeutbildning inom alla vårdprogram. Vi har pratat bemötande i vården så länge, ändå är det en av de vanligaste anledningarna till kritik.

Ja, vi var unga men vår bebis var planerad, efterlängtad och önskad. Det handlar inte om ålder. Vare sig du är sexton eller fyrtiosex så kan längtan och sorg vara precis lika stor. Det gäller för övrigt också när det inte varit planerat.

Tänk om läkaren som efter att i snabb takt släckt hopp och ultraljudsapparat lika enkelt hade visat förståelse och använt andra ord.  Till exempel ”Jag förstår att det här är känns jobbigt. Vill ni prata om det?”

 

Krönika publicerad i Nerikes Allehanda 23/7 2017

 

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail