Handel med barn är enkelt och lönsamt

Det finns det som är så vidrigt att vi inte vill veta om att det finns. Sådant som är så ont att det nästan är omöjligt att ta in. Övergrepp mot barn till exempel.

FN uppskattar att minst 1,2 miljoner barn dras in i människohandel varje år. Människohandel beräknas vara, tillsammans med vapen– och narkotikahandel, en av de tre mest lönsamma kriminella verksamheterna. Att göra en beställning på nätet av ett övergrepp och våldtäkt på ett barn är nästan lika enkelt som att köpa ett par skor, ett par tangenttryckningar och musklick bort. Att ladda ner eller titta på bilder ännu enklare.

Vi vet väldigt lite om hur vanligt det är i Sverige, något FN:s barnrättskommitté om och om igen kritiserat. Vi vet helt enkelt inte hur många barn det handlar om eller ens hur det går till. Vi vet att barnen finns, att det sker, men inte mycket mer. 

Just nu är det många som genom media fått upp ögonen för att det här händer och att köparna finns mitt ibland oss. Att det kan vara en granne, en vän eller till och med en partner. Många har reagerat med avsky och ilska. Jag hoppas att den ilskan håller i sig tillräckligt länge för att lagen och straffskalan ska ändras och att polisen ges möjlighet att faktiskt utreda. För så måste ske.

Att det rubriceras som ett brott mot den allmänna ordningen måste ju för de flesta te sig märkligt. Varenda bild som sprids, varenda film som laddas ner blir ett nytt övergrepp. Bakom varje bild och film finns ett offer, ett barn som utsatts och utsätts för brott. Ett brott som kan ge böter som straff, ett brott där straffskalan ofta är så låg att polisen prioriterar ner det. Inte för att de inte vill utreda, utan för att det finns andra brott som just på grund av straffskalan får högre prioritet. Att det kallas ”barnpornografi” är dessutom fullständigt åt skogen. Det handlar om hot, våld, våldtäkt, misshandel och övergrepp. Det är dokumenterade övergrepp av barn.

Jag har mött barn som varit med om fruktansvärda saker, talat med föräldrar och vänner, läst polisrapporter och reportage. Jag mår lika illa varenda gång. Vissa saker sitter för evigt fast, vissa saker kan jag helt enkelt inte glömma hur mycket jag än önskar att jag kunde. Jag har sett, hört och läst om sådant som barnen utsatts för som är så vidrigt, så ont, att önskan om döden inte är svår att förstå. Vissa blir hotade till att ta bilder på sig själva. Jag har träffat unga människor som varje dag undrar var bilderna på dem finns, vem som ser dem idag. Som ständigt frågar sig ”Kommer idag vara den dag som någon jag känner ser dem? Kommer idag vara dagen då alla får veta?” De blir aldrig fria utan lever ständigt med vetskapen att bilder på dem kan dyka upp var som helst, när som helst.

Att sälja ett barns kropp är idag enkelt, lönsamt och förenat med en alldeles för liten risk. Straffen är låga och risken att bli upptäckt närmast minimal. Dessutom kan ett barns kropp säljas om och om igen, till skillnad mot exempelvis narkotika. Det är sådant som är så vidrig att det är svårt att ta in. Ändå är det så.

 

Krönika publicerad i Nerikes Allehanda, januari 2017

 

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail