Barn ska inte alltid behöva träffa sina föräldrar

Du är tio år och har under de senaste åren gjort allt du kan för att skydda din lillebror undan bråken mellan era föräldrar. Så länge du kan minnas har det varit bråk och skrik och ofta har det slutat med att pappa slagit mamma. Du brukade sitta i en garderob med lillebror och läsa sagor högt för att ni skulle slippa höra skriken utanför. För ungefär ett halvår sedan flyttade du tillsammans med mamma och lillebror och bor i en egen lägenhet.

Bråken är slut, lillebror har äntligen slutat kissa i sängen och du törs till och med ta med kompisar hem. I dag är det fredag och du är sjuk, har haft feber hela dagen och blev hemskickad från skolan. Du grät i skolan när din lärare ringde mamma, grät och ville vara kvar. Jo, för du gick dit i morse även om du kände att du hade ont överallt. Du gick dit eftersom du vet att om du är sjuk kommer lillebror vara tvungen att åka till pappa ensam och det går bara inte.

Läraren som ringde om den sjuka tioåringen var jag. Inte förstod jag varför tårarna kom. Inte kunde jag begripa vad det skulle betyda för lillebror. Jag satt med en gråtande, febrig tioåring som gjorde sitt yttersta för att skydda lillebror och som kände att det inte gick, som kände sig totalt maktlös, hjälplös och utelämnad.

Inte förstod jag varför tårarna kom. Inte kunde jag begripa vad det skulle betyda för lillebror. Jag satt med en gråtande, febrig tioåring som gjorde sitt yttersta för att skydda lillebror…

För tyvärr ser det ut så. Barn tvingas till umgänge med en förälder som misshandlat, fysiskt och/eller psykiskt. Barn har ingen rätt att säga nej till att träffa en förälder. Inte heller kan ett barn kräva att få träffa en förälder som inte är intresserad. Däremot kan föräldrar kräva att få träffa sina barn – och kan lika självklart välja bort att göra det.

Föräldrabalken är stark och tanken är att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. Problemet är att man allt för ofta glömmer bort att fråga barnet och att då fråga på rätt sätt. Att för ett barn säga att det inte vill träffa en förälder är nämligen bland det svåraste som finns.

Min historia slutar inte helt lyckligt. Just den där helgen behövde inte lillebror åka till pappa men även om det blev glesare och glesare mellan besöken fanns kravet kvar där. Syskonen skulle åka till pappa eftersom pappa hade rätt till umgänge med sina barn – och barnen hade ju aldrig blivit slagna. Att de blivit misshandlade psykiskt togs ingen hänsyn till. Inte att de inte ville heller.

Visst finns det föräldrar som försvårar umgänge, som hittar på historier och överdriver för att straffa den andra parten i en vårdnadstvist. Det är självklart fruktansvärt för den förälder som drabbas och också för barnet. Därifrån till att tro att gemensam vårdnad är det bästa i alla lägen är det dock långt.

Jag vill ha en barnbalk som motvikt till föräldrabalken. Finns mycket som bör rymmas i den, inte bara vårdnadsfrågor, men det viktiga är att se barnet som ett subjekt och inte ett objekt. Som en person med egna rättigheter. Just det här går dock att ändra i föräldrabalken. Jag vill också att barn som upplever våld ska ses och behandlas som brottsoffer. Om det vore så skulle min elev inte behövt oroa sig för att åka till pappa varannan helg och kunnat få koncentrera sig på att vara tio år – i stället för att skydda lillebror.

Krönika publicerad i Nerikes Allehanda, 21/11 2016

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail