Vem går på innebandyn?

Om mina barn skulle bli föräldralösa kommer de förmodligen få flytta hem till sin morbror, mormor, faster eller någon annan nära släkting. Jag vet att de skulle ha folk omkring sig som älskar dem, tar hand om dem och ser till så de får de bästa förutsättningarna i livet. De skulle ha någon som hejar på vid innebandymatcherna, kom till skolan för att se när kören uppträder och som tjatar på dem att packa upp gympakläderna och ner läxböckerna. För att se till så deras ekonomiska rättigheter tas tillvara och arvet inte försnillas skulle de också få en god man.

När det kommer barn och ungdomar till Sverige som är på flykt utan föräldrar och övrig familj har de också rätt till en god man. Meningen är bland annat att säkerställa att barnet får rätt hjälp, får ut den ersättning det har rätt till och får hjälp i kontakt med myndigheter. En god man är en juridisk ställföreträdare, inte vårdnadshavare, och det är alltså inte hos sin gode man som barnet ska bo. Det ingår inte i uppdraget som god man att följa med på läkarbesök, innebandymatcher eller uppvisningar i skolan. I stället bor barnet i ett familjehem, på ett HVB (hem för vård och boende) eller ett stödboende. Det är också där som ansvaret för den dagliga omsorgen ligger och de som följer med till hälso- och sjukvård, tandläkare, optiker och liknande.

Rekordmånga unga förväntas i dag växa upp på HVB eller stödboende. Det ligger inte i en god mans uppdrag att förmedla värderingar. Även om det kan sägas att HVB ska fostra säger det sig själv att det inte blir ens i närheten av samma sak som att växa upp i ett eget hem. Den tiden finns helt enkelt inte.

För några dagar sedan läste jag om Hossein som trodde att han skulle få stå ensam på skolgården vid studenten eftersom han inte har några anhöriga i Sverige. Jag tror de flesta kan föreställa sig känslan när han fick se sin arbetsgivare, chefen på det ställe han hade sin lärlingsplats, stå därmed blommor och plakat. ”Det kändes som att jag också hade en familj. Jag var inte ensam och inte annorlunda” säger han i en intervju.

Det system vi har i dag med god man är inte uppbyggt förensamkommande flyktingbarn. Vi har också sett hur systemet missbrukas – där en god man kan ha över 60 barn hen är ansvarig för. Andra gör mer än de egentligen ska, vilket gör att roller krockar. Många barn som är placerade i samhällets vård i dag kan dessutom ha sin socialsekreterare i en kommun, sin gode man i enhelt annan del av Sverige och själv bo på ett tredje ställe.

Även om det genom årens lopp gjorts förändringar i reglerna har dessa sin grund i en lagstiftning som är bortåt 100 år gammal, uppbyggt för hur samhället såg ut då. Mycket har förändrats och det är dags att lagstiftningen hänger med. Hela systemet med gode män, förvaltare ochförmyndare behöver ses över med ett särskilt fokus på en lösning för ensamkommande flyktingbarn. De behöver mer än tak över huvudet och någon somhåller koll på ekonomin. De behöver vuxna som kan visa vägar, peka ut riktningar och finnas där – inte minst på innebandymatcher, skoluppvisningaroch studentexamen. Precis som alla andra.

Krönika publicerad i Nerikes Allehanda, oktober 2016

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail