Bil, häcksaxar och annat manligt…

Jag har precis bytt min lillebil mot en större. När jag var hos bilfirman vände sig säljaren till mig, pratade med mig, ställde frågor till mig. Det var mitt körkort man kollade när det var dags för provturen och till mig alla papper gavs.

Jaha? Var är det för speciellt med det, kan man ju onekligen fråga sig, förutom att jag är väldigt glad i min bil? Jo, för att det här med att prata med mig när jag kikar på bilar inte är någon självklarhet. Tvärtom.

Jag har varit runt en del och tittat, oftast i sällskap med en kompis till mig. En man. Nästan varenda gång har han fått påpeka att det är jag som ska köpa bil, inte han. Ändå fortsätter de att prata med honom. Samma sak när jag skulle köpa häcksax. Det fanns flera stycken med kedjans tröja på sig men allihop hade väldigt bråttom någon annanstans, väldigt viktiga varor att plocka upp eller andra kunder som väntade. Ja, jag måste anta att så var fallet för jag lyckades inte få ögonkontakt med någon alls.

Jag ställde mig vid en infodisk och väntade. Bakom mig stod en man i medelåldern. En av de anställda kom fram till oss och frågade om han behövde hjälp. Jajamensan, det gjorde han. Jag hann slänga fram att jag också hade några funderingar och fick till svar ”Jag har en kund nu men det finns säkert någon annan ledig.” Jag gick bort till hyllan igen och funderade på om någon sax höll måttet. Bredvid mig stod en annan kund och en anställd kom och frågade om han behövde hjälp. Jag ställde mig strax bredvid när de pratade och väntade på att de skulle bli färdiga. När de var det så gick hon.

Jag ska erkänna, jag skrek och ropade inte, jag ryckte inte heller i någon. Jag vet, jag borde varit mer på.

Fast nej! När jag är med maken i samma affär finns det alltid någon som vill hjälpa honom. När vi är där får vi (läs han!) hjälp. Dessutom – det här är inte första gången och heller inte den enda affären. Det händer i nästan alla butiker som säljer saker som folk generellt kallar för manliga.

Att slippa bli ignorerad i en affär är möjligen inte en av de viktigaste frågorna i världen, men det får mig onekligen att fundera. För givetvis handlar det inte enbart om att jag blir struntad i. Det handlar heller inte om att man sedan ifrågasätter min kompetens när jag väl får hjälp. (Jag är intresserad av mer än färgen på bilen, faktiskt.) Nej, det här är större än så. Jag vet inte varför man väljer att strunta i kvinnor som kommer in i den här typen av butiker – som sagt, det är ett mönster inte en enstaka händelse – och varför man förutsätter att min man kan massor om teknik och jag ingenting. Jag kan tycka att det är ganska korkat också eftersom halva befolkningen, och därmed en massa potentiella kunder, trots allt är kvinnor.

Jag är väldigt nöjd med min bil och väldigt nöjd med bemötandet där jag köpte den. Inte för att den unge säljaren pratade med mig, det ska han göra, utan för att han var trevlig, tillmötesgående och ansträngde sig för att vi båda skulle bli nöjda. Dit kommer jag helt klart rekommendera andra att åka för att köpa en bra bil, även om man får åka några mil. Häcksaxar och andra varor köper jag dock någon annanstans numer.

Krönika publicerad i Nerikes Allehanda 19/7 2016

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail