Oxhagen och Agenda

Oxhagen och Agenda

Ser #svtagenda och läser samtidigt på Twitter. På Twitter menar många att det här är helt enkelt det nya Sverige, där ser ni, alla som vill öppna gränserna! Ygeman nämner en utveckling om ”kanske tio år”.

På bilden nedan är jag 13 år och står på vår balkong på Tornfalkgatan i Oxhagen.

image

Jag växte upp i Oxhagen, jag gick i högstadiet i Vivalla, ett annat område många känner till (och då inte den version som finns med i Svensson Svensson!) Vi hade full koll på vilka områden och vilka skolor som ansågs bäst och finast i Örebro och vilka områden man helst inte ville bo i. Oxhagen, Vivalla, Brickebacken, Varberga vs Adolfsberg, Sörby, Hjärsta, Lundby…
Allt var inte perfekt i de sistnämnda områdena, lika lite som allting var dåligt i de förstnämnda, långt därifrån!

Men…

Vi kände på oss att andra såg oss som något sämre, som stökiga och utan egentliga framtidsutsikter, bara för att vi bodde där vi gjorde. Det svetsade oss samman, det skapade ett ”vi och ett dom”, en identitet som är svår att bryta och svår att ta sig ur.

Nej, vi kastade inte sten på polisen men vi sprang när vi såg dem…

Jag har fantastiska minnen från både Oxhagen och Vivalla, (ja från Brickebacken och olika delar av Botkyrka också där jag bott som vuxen). Jag har minnen av långa somrar där vi var ute jämt, där vi sov i tält, spelad rollspel och fotboll. Jag minns också skrik på gården, kompisar som gömde sig i trappuppgångarna och polisbilar som körde in på gården för att hämta en pappa eller två.

Min poäng är att för trettio år sedan var Oxhagen ett område som många gånger sågs som något av ett problem, vi som bodde där sågs många gånger som något av problem och vi kände oss många gånger som problem. Det är, tyvärr, inte något nytt. Det finns inget enkelt svar, ingen enkel lösning. Kanske är det just därför det fortfarande saknas svar, för att det inte är enkelt.

Det behövs fler poliser, ja. Skolan behövs, socialtjänsten behövs, föräldrarna behövs! Och det behövs framtidstro. För varför ska man anstränga sig för att passa in i ett samhälle man inte ser en framtid i?

Jag hade mer tur än många andra men också bättre förutsättningar. Det dracks inte hemma hos mig, mamma både pluggade och jobbade, jag hade stallet. Jag trodde på en bra framtid för mig själv, hade planer, visste att jag skulle studera vidare. Det behövs fler drömmar och fler som planerar för framtiden i områden som Oxhagen.

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail