De är människor

Idag var jag uppe och debatterade socialtjänsten i kammaren – ett otroligt brett område med många viktiga frågor och omöjligt att täcka in på åtta minuter. Jag pratade främst om hedersrelaterat våld och förtryck, konsekvenserna av barnkonventionen som lag och inte minst en fråga som dominerade för ett år sedan och nu nästan tystnat fast den borde vara minst lika aktuell idag – de Eu-medborgare, där nästan alla är romer, som fortfarande sitter och tigger utanför butiker runt om och deras otroligt utsatta situation.

Mitt manus

Tack herr talman!

Jag vill börja med att yrka bifall till Liberalernas reservation 18 och 20 samt till den alliansgemensamma 16

Jag är glad att det nu finns ett betänkande som heter ”Barnkonventionen blir svensk lag”. Vi liberaler har sett behovet av att göra barnkonventionen till lag länge och jag tycker att tilläggsdirektivet om att inte bara titta på för och nackdelar med en inkorporering utan också ge förslag på hur det en inkorporering skulle ske både var och är toppenbra och jag ser fram emot det vidare arbetet med detta.

Det finns tyvärr många tillfällen då vi i Sverige inte tar hänsyn till barnkonventionen i tillräcklig grad eller helt enkelt bryter mot den. Bland annat räknar jag med att regeringen städar upp i de förslag som direkt går emot barnkonventionen, exempelvis när man nekar familjeåterföreningar eller skrivningen särskilt ömmande omständigheter som man vill ta bort, en bestämmelse som uttryckligen togs fram för att man skulle värna särskilt utsatta barns rätt att få uppehållstillstånd.

Två lagar som krockar med varandra är ett annat problem. Det finns exempel på fall där barn som varit tvångsomhändertagna enligt lagen om vård av unga blir utvisade tillsammans med sina föräldrar. Enligt barnkonventionen ska prövning ske utifrån barnets bästa och barnets ska också få komma till tals och en inte allt för kvalificerad gissning är att med barnkonventionen som lag skulle komma till slutsatsen att man inte kan utvisa ett barn tillsammans med föräldrar som myndigheter alltså ansett inte vara kapabla att ta hand om barnet.

Från fler och fler håll höjs nu röster om att man ska sänka kraven på utbildning hos exempelvis de som arbetar på HVB-hem och som socialsekreterare. Det är en utveckling som gör mig orolig. Det kan ju inte vara så att vi försöker lösa en svår situation genom att ge färre och sämre verktyg, vi bör ju istället göra precis tvärt om. Jag har också vid flera tillfällen i den här kammaren lyft min oro över att stödboende riskerar att användas som ett billigare alternativ till HVB-hem för framför allt ensamkommande barn eftersom kravet på bemanning och kompetens hos personalen är lägre på ett stödboende.

Personalens absolut viktigaste verktyg är just deras kompetens, deras utbildning och erfarenhet. Därför anser vi Liberaler också det så viktigt med ett nationellt kunskapslyft för de yrken där man kommer i kontakt med hedersrelaterat våld. Detta för att de yrkesverksamma inom dessa arbeten på ett mer professionellt sätt ska kunna jobba med drabbade individer; det gäller t.ex. sjuksköterskor, kuratorer och socionomer.
Jag anser att det är av yttersta vikt att de personer som arbetar med ungdomar som är i behov av skyddat boende på grund av hedersrelaterat våld och förtryck möts av en professionell, utbildad personal och får lämpliga hjälpinsatser. Sådana ungdomar bör därför inte placeras i behandlingshem där det saknas specialistkunskaper på området hedersrelaterat våld och förtryck.

Det förekommer också föräldrar som vägrar delta i samtal när det kommer till fall som har inslag av hedersrelaterat våld och förtryck. Det behövs därför en utredning för att se över behovet av en skärpning av socialtjänstlagen genom att införa ett mellantvång som innebär att föräldrar inte kan tacka nej till samarbete med socialtjänsten. Ett sådant mellantvång är nödvändigt för att skydda ungdomar från hedersförtryck men också för att underlätta för socialtjänsten att kunna ingripa om man misstänker att ett barn far illa.

Samtidigt finns ett stort behov av en ny kartläggning av fenomenet hedersrelaterat våld och förtryck. Ungdomsstyrelsen har en rapport visat att 70 000 unga känner sig begränsade när det kommer till vem de ska gifta sig med. Hela 8 500 var oroliga för att de inte skulle få välja livspartner själva. Det säger sig självt att mörkertalen är stora när det kommer till hedersrelaterat våld och förtryck.

Kunskap och erfarenhet är viktigt rent generellt eftersom ju mer vi vet om vår värld och vår samtid, dess lättare har vi att både förstå den och förhålla oss till den.

Herr talman,
för ett tag sedan kramade jag en gråtande fyrabarnsmamma utanför Ica Maxi. Hon grät inte för att hennes man fått en brinnande cigarettfimp tryckt i pannan eller för att blåmärkena efter den senaste kundvagnen någon helt sonika tagit sats med och kört på henne med gjorde ont. Hon grät inte över de svullna fingrarna som hon fått när något gått fram och trampat på hennes hand och som nu gjorde att hon inte kunde sticka de sockor och vantar hon säljer. Hon grät inte över andra människor usla beteende eller det faktum att hon sover i en bil om nätterna. Hon grät för att hon saknar sina barn, barn som hon förtvivlat försöker ge en framtid.

Det kommer många EU-migranter till Sverige idag och de vi ser utanför våra butiker är i de allra, allra flesta fall romer. För romer är historien fylld av en förföljelse, utsatthet och utstötthet. Jag är glad över det samarbetsavtal som tagits fram med Rumänien men tycker att det är beklagligt att man inte nämner romer utan istället skriver om utsatta människor. Det är knappast någon hemlighet att romer inte riktigt ses som en del av medborgarna i länder som Rumänien och Bulgarien och risken finns att de som verkligen behöver stödet allra mest, det vill säga romerna, går miste om det.

I Sverige ska akut hjälp, som natthärbärgen och andra hjälpinsatser, självklart ges. I de fall det finns barn ska Socialtjänstens insatser lika självklart omfatta EU-medborgarnas barn som inte ska tillåtas leva under svåra förhållanden som vi inte skulle acceptera för andra barn. Inga barn ska behöva bo i bilar eller på gatan.

Min son kom hem en dag och sa
– Mamma, i skolan sa de att de där som du ger kaffe borde stanna hemma i sina länder och skaffa pengar där.
Något förvirrad undrar jag vem som sa vad om att jag ger kaffe till vem. Efter en kort stund förstod jag att sonen menar tiggarna utanför Ica och att några klasskompisar pratat om att de tycker att de borde åka hem.

Att köpa en kaffe eller vatten eller något annat till den som för dagen sitter utanför dörren till affären gör jag inte varje gång jag handlar men ganska ofta. Är det ruggigt blir det något varmt, annars något annat.

Jag önskar att de som sagt till sonens kompisar att alla som sitter och tigger borde åka hem någon gång tog sig tid att sitta bredvid den gamla farbrorn som finns utanför Maxi ibland. Han är det vänligaste som finns. Tror jag i alla fall, jag förstår nämligen inte ett ord av vad han säger. Vet inte om han förstår mig heller men han verkar uppskatta pratstunderna. Jag gör det i alla fall. Han ler hela tiden när han pratar och klappar mig på handen. Han har varma, rynkiga händer. Jag önskar att de som pratade om tiggare som något störande, fult och irriterande tog sig tid att se människan som sitter där. Människan, inte tiggaren.

För det är människor som sitter där. Människor som en gång varit barn med fjuniga huvuden och små, skrynkliga fingrar. Barn som sprungit på knubbiga ben, som blivit tröstade när de gråtit. Barn som varit mörkrädda, barn som skrattat så de kiknat tillsammans med storebror åt ett skämt ingen annan förstått, barn som drömt, längtat och hoppats. Barn som vuxit upp i eller till en värld och vardag som är så hård att det är bättre att sitta i duggregnet på en plastpåse utanför en affär i ett främmande land än att stanna kvar i den verklighet som är deras. Det är människor som sitter där, människor som också får ont av att sitta på hårda, kalla underlag. Människor som blir blöta när det regnar. Människor som blir varma i solen. Människor som saknar sina barn.

Den långsiktiga lösningen finns i länder som Rumänien och Bulgarien. De ska ansvara för att förbättra situationen för alla medborgare, inklusive romer. Samtidigt måste problemet upp på EU-nivå. EU-kommissionen måste öka kontrollen och bidra med expertis så att beviljade EU-medel utnyttjas fullt ut och används för att bekämpa fattigdom och utanförskap. Liberalerna har drivit på för att EU-kommissionen ska öka trycket på länderna och regeringen måste fortsätta det arbetet.

Jag ser en människa blir bespottad, avskydd och hånad av de som går förbi. Som frysande sitter på hård mark i timtal. Som sitter solgasset utan skydd när vi andra gömmer oss i skuggan eller svalkar oss på stranden. Väljer en människa den vägen måste alternativet vara illa, riktigt illa.

Herr talman,
den gråtande fyrabarnsmamman heter Agusta. Barnen bor hos hennes mamma när hon och hennes man är i Sverige.

Det är upp till var och en hur man vill göra, ge en kopp kaffe, en tia, eller att bara gå förbi. Att göra andra människor illa är däremot aldrig acceptabelt. Samtidigt behöver stödet till organisationer såsom Hjärta till Hjärta, Röda Korset och Rädda Barnen som bedriver konkret och effektivt arbete i t.ex. Rumänien öka. Det här är fortfarande ett problem, vi får inte glömma den här humanitära krisen när andra katastrofer drabbar.
Se både individen och sammanhanget. Se Agusta och se rasismen mot romer som är omfattande i hela Europa och grundförklaringen till den fattigdomen som gör att hon är här.

Tack

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail