Flyktingkris – ja, för de barn som flyr

Mitt anförande

Fru ålderspresident! Av de 60 miljoner människor som är på flykt i världen är ungefär hälften barn. Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Bland dem som drabbas allra hårdast finns naturligtvis barnen. Det talas om en flyktingkris. Ja, nog är det en kris – för dem som flyr.

Förra året sökte 35 369 ensamkommande barn asyl i Sverige. Det är en otrolig ökning från året innan, då det var 7 049. Det ansågs då vara många. Det är en kris för de 35 369, och ur det perspektivet bör den här frågan också diskuteras: Hur gör vi för att mottagandet ska bli så bra som möjligt? När det inte fungerar är det de som drabbas.

För att få en helhetsbild över läget ordnade vi i socialutskottet en offentlig utfrågning. Där talade företrädare för regeringen och olika myndigheter men också exempelvis kommuner, föreningar och förbund. Vi fick en ganska samstämmig bild av ett hårt tryck med brist på framför allt socialsekreterare. I Sverige finns många socionomer, men de vill inte jobba i kommunerna. De vill inte jobba i socialtjänsten med barn och unga.

För många kommuner är det svårt att klara av att ge barn ett gott mottagande. Det saknas personal. Det saknas gode män. Det saknas lokaler.

Mediebilden av de ensamkommande är många gånger mycket svart. Det står om bråk på boenden, och alla minns den fruktansvärda tragedin i Mölndal. Men samtidigt är det inte den enda bilden, inte den enda sanna bilden, och flera företrädare på den utfrågning som vi hade lyfte också upp att de inte kände igen sig i den beskrivningen. Det handlar om vanliga barn och ungdomar som många gånger har varit med om fruktansvärda saker, sa de bland annat.

Det är svårt på många håll. Barnombudsmannen, som också var på plats, berättade om sin rapport från ankomstboendena, där man hade pratat med barnen själva. Där fanns skrämmande läsning om utsatthet, ensamhet och ovisshet: att komma till ett boende där man ska vara högst 48 timmar men tre månader senare vara kvar, att vara enda flickan bland hundra pojkar eller vara den enda som talar ett visst språk. Att de har varit kvar så länge på ankomstboendena beror på att man i kommunerna inte har kunnat ta emot barnen då det helt enkelt inte har funnits plats.

Hela dagen var lite grann av en speed dating. Alla hade väldigt kort tid på sig att prata. Men det var ett sätt att få en överblick och en möjlighet att se var vi behöver fördjupa oss. Jag ser till exempel vårdnadsfrågan som en stor utmaning. Ett problem är också att barn kan bo i en viss kommun och ha sin socialsekreterare och gode man någon helt annanstans.

Vad gäller just gode män finns det flera saker att ta tag i, dels att man kan ha sin gode man någon helt annanstans, dels att de på flera håll är svåra att få tag på. Men det finns mer, för systemet med gode män är inte uppbyggt för att den gode mannen ska fungera som en ställföreträdande vårdnadshavare. Aldrig någonsin har Sverige haft så många barn utan föräldrar i sin vård. Uppdraget som god man räcker inte till. Vem ska skolan kontakta när något har hänt eller när något har gått bra? Vem går på utvecklingssamtalen? Det handlar om så mycket mer än juridik.

Sedan har vi stödboendena. Jag upplever ibland i debatten att stödboendena är det magiska trollspö som ska lösa problemet för kommunerna. Till att börja med är det en felaktig ingång. Det är inte i första hand kommunerna som har en situation som behöver lösas, utan det handlar om de barn och ungdomar som kommer hit. Vidare var tanken med stödboendena att de unga som är redo att lämna ett HVB-hem och börja stå på egna ben eller som inte behöver den vård som erbjuds på ett HVB-hem men ändå behöver samhällets stöd skulle få möjlighet att bo i ett stödboende. Boendeformen är alltså inte uppfunnen för ensamkommande barn. Det finns givetvis också välfungerande ensamkommande barn och unga, framför allt unga, som skulle kunna bo i ett stödboende. Men det är inte en quick fix, inte en billigare och snabbare lösning.

Det ska krävas särskilda skäl för att få bo på ett stödboende. Och för att få veta vilka det gäller behövs en grundligare utredning, och det är knappast möjligt att börja med en placering i ett stödboende. För många av dem som kommer hit har resan till Sverige kantats av övergrepp och våldtäkter. De mår inte bra. Då har vi bara pratat om resan hit. Frågan är vad de har upplevt innan de ens gav sig iväg. Det är barn som behöver stöd och närvarande vuxna – vuxna med rätt kompetens för att möta barnen där de befinner sig. Ofta kan en ungdom som är välfungerande på dagen ha fruktansvärda mardrömmar eller helt enkelt inte sova alls. Ingen 17-åring ska behöva tampas med det ensam utan ska få det stöd och den hjälp som hen har rätt till.
Det gör mig lite orolig att stödboendets utformning och föreskrifterna inte redan är på plats utan kommer senare, under våren. De borde redan finnas där. Om man tänker att man ska placera flera ungdomar tillsammans och lämna dem utan tillsyn över natten är vi ute på farliga vatten.

Samhället har tagit på sig föräldraansvaret. Då ska vi också agera som en ansvarsfull och omhändertagande förälder. Hur ofta lämnar vi våra egna tonåringar ensamma under nätterna tillsammans med 20 andra i samma ålder? Vi Liberalerna lyfte den här frågan redan när vi debatterade stödboende som boendeform och kommer att följa utvecklingen noga.

Jag har också tidigare här i kammaren lyft fram de barn som försvinner. Varje år försvinner hundratals barn från våra boenden, flera så små som i förskoleåldern. Jag tror inte att någon tror att det blir bättre om det inte finns vuxna där som ser till dem.

Behovet av särskilda samordnande insatser för att förebygga att barn försvinner och samlade insatser för att hitta dem som har försvunnit är akut. Vidare är det naturligtvis angeläget att de som kommer tillbaka följs upp.

Många kommuner har en otroligt pressad situation. Jag kommer från Örebro län. Det är ett län där många kommuner ligger i topp på listan över vilka kommuner som har tagit störst ansvar utifrån sin egen storlek. Det är oftast små kommuner, som Laxå och Ljusnarsberg, som har gjort heroiska insatser. Det finns flera positiva aspekter med detta. Ställdalen har till exempel för första gången på flera år fått en mataffär. Vi har skolor som var nedläggningshotade som nu finns kvar.

Samtidigt är boendesituationen akut på många håll. Man pratar om att det tar 14 år att få en lägenhet i Stockholm. Visste ni att det tar sju år i Örebro? Det är inte bara lägenheter som det är brist på. Det är svårt att få tag på lokaler som kan fungera som HVB-hem och stödboenden. Jag tänker då på stödboenden i gruppboendeform. Givetvis är det närmast hopplöst att få fram satellitlägenheter, när boendesituationen ser ut som den gör.

Alternativet får inte vara att börja tumma på den fysiska säkerheten, som brandskydd. Att placera barn i samma rum, två eller flera, kan i vissa fall givetvis vara nödvändigt. Men vi hör också om boenden anpassade för 14 där det bor minst dubbelt så många. Är det då konstigt att det blir problem? Träng ihop många människor på en för liten yta, lägg till traumatiska upplevelser, oro för framtiden och en stor portion sysslolöshet – det är få grupper som skulle fungera!

Självklart behöver vissa saker lösas akut. Men akuta lösningar får inte bli permanenta. Och vissa akuta lösningar är inte lösningar utan närmast panikåtgärder.

Jag hör om ett socialt haveri. Tonläget i debatten blir ibland väldigt högt. Jag nämnde Ljusnarsbergs kommun i Örebro län. Där har samtliga socialsekreterare sagt upp sig. Men lyssnar man på vad de säger handlar det inte om en plötsligt uppkommen kris. Socialtjänsten i hela Sverige har varit under stort tryck i många år, och kommunerna har inte lyckats möta de nya krav som ställs inom försörjningsstöd, familjerätt, missbruk och barnavård. Man hänvisar i stället till brist på fortbildning och möjligheter att utvecklas på jobbet, inga utökade resurser trots nya lagar och bestämmelser och ett förebyggande arbete som inte hinns med.

För att lösa den akuta situationen har man föreslagit att politikerna ska gå in och göra socialsekreterarnas jobb. Jag tycker inte att politiker ska gå in och ta över socialsekreterares uppgifter, även om det inte rör sig om myndighetsutövning, för det finns en anledning till att utbildningen är flera år lång. Det krävs kunskap och erfarenhet. Av samma skäl tycker jag inte heller att förslaget om att luckra upp kravet på socionomutbildningen är särskilt bra. Det är inte i första hand en brist på socionomer som vi ser. Däremot är det alldeles för få som vill arbeta i kommunens socialtjänst.

Nuvarande system för mottagande av ensamkommande flyktingbarn måste förstärkas och förbättras, både det direkta mottagandet och det som händer sedan. Vi har en enorm integrationsutmaning framför oss. Hur får vi de här barnen och ungdomarna att känna att de är en del av vårt samhälle? Hur får vi dem att känna att det är deras samhälle lika mycket som vårt? Hur får vi dessa barn och ungdomar att bli trygga vuxna? Hur ger vi dem möjlighet att utvecklas från sina förutsättningar?

Vi från Liberalerna kommer att följa frågan och utvecklingen noga. Den här debatten är tyvärr långt från avslutad.

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail