Inlägg om glasögon för barn

Herr talman

Börja med att yrka Bifall till reservation 1 och 7

Att sitta i klassrummet och inte se vad som står på tavlan. Att plötsligt få en boll i huvudet på idrotten, en boll som kom från ingenstans eftersom man inte såg den. Att ständigt ha huvudvärk. Så ska inga barn behöva ha det.

Synfel är många gånger ärftligt och det är inte ovanligt alla i en familj bär glasögon – eller för den delen linser. För vissa familjer där glasögonen behöver bytas ut ofta – kan vara att synfelet förvärras, en rolig fotbollsmatch på skolgården eller ren tankspriddhet och glömska som är boven – blir det ibland dyrt.

Liberalerna tycker att det ska finnas nationella riktlinjer för stöd till glasögon för barn. Bostadsort och plånbok ska inte avgöra om ett barn ska kunna få glasögon eller inte.

Och Landsting och regioner borde erbjuda bidrag till barnglasögon. Det jobbar vi för – i landstingen. Om man är riksdagsledamot och vill driva landstingspolitik kandiderade man nog i fel val 2014.

Vi liberaler för en diskussion om vilka skillnader mellan landstingen – eller regionerna – som är rimliga. Vilken sida en länsgräns man bor på bör ju inte innebära att man får olika god vård, eller olika tillgång till hjälpmedel. Vi lutar åt att staten nog bör styra mer, och att det är dags att göra en ordentlig genomlysning av ansvarsfördelningen mellan stat och landsting.

Det regeringen och dess stödpartier gör är däremot något helt annat. Det verkar faktiskt inte finnas någon analys alls bakom vad som ska regleras nationellt och vad landstingen ska göra själva. Det förslag vi diskuterar idag kan vara det allra tydligaste exemplet. Vi ska alltså reglera i lag att barn 8-19 ska få bidrag till glasögon. Men för yngre barn kan landstingen göra i stort sett som de vill – precis som för alla andra hjälpmedel. Är inte det lite knepigt? (Det tycker lagrådet i alla fall, även om de har ett annat språkbruk: ”En mycket preciserad regel för en särskild situation är också svår att förena med ramlagstanken.” säger de.)

Om man ska göra ett nationellt system – och det är vi absolut inte helt avvisande till – då måste man tänka till lite mer kring hur ett sådant ska se ut. Regeringen har dessutom ett utmärkt sammanhang att göra det tankearbetet i. En nyligen tillsatt utredare ska se över avgifter och regelverk för hjälpmedel, och fundera på nationell reglering och huvudmannaskap. Glasögon är ett hjälpmedel, och nu sysslar vi med avgifter och regelverk för dem. Då passar det ju alldeles utmärkt att utredaren får se över även det.

Den utredaren bör då också fundera på om det verkligen är så ändamålsenligt med just ett bidrag på några hundralappar till alla barn som behöver glasögon. Här har vi en hemläxa som mitt eget parti behöver göra, tack för inspirationen!

Ett par standardglasögon till barn kostar numera under tusenlappen, och flera av de stora optikkedjorna har olika erbjudanden som kan innebära t ex att man bara betalar för själva undersökningen. Det är en utgift som de allra flesta familjer klarar av – och de som verkligen inte gör det kan få försörjningsstöd.

Samtidigt finns det barn som behöver glasögon som kostar flera tusen.

När barn växer växer också ögonen och synen kan förändras snabbt. Ett par glasögon kan behöva bytas ett par gånger om året. Det svider i plånboken även för föräldrar med hyfsade inkomster, och de där 800 kronorna är då en ganska klen tröst. Kanske vore det bättre med ett högkostnadsskydd? I stället för lite pengar till många som inte behöver, kanske man borde ge mer till lite färre, som verkligen behöver?

(För övrigt har jag läst om att det här skulle handla om ”gratis glasögon till barn” och det är väl en aning tokigt? Jag läser det förresten fortfarande, det står på ganska många ställen att alla barn upp till nitton år med synnedsättning ska få gratis glasögon. Det är ju inte sant. )

De mest ekonomiskt utsatta barnfamiljerna behöver mest av allt en politik för fler jobb, med sänkta trösklar in på arbetsmarknaden och goda villkor för företagande. Där har ni en betydande hemläxa att göra! För att förbättra villkoren för dem som ändå hamnar utanför är till exempel bostadsbidraget, riksnormen för försörjningsstöd, flerbarnstillägget och underhållsstödet mer träffsäkra än ett glasögonbidrag som även betalas ut till mångmiljardärers och riksdagsledamöters barn. Fritidspengen var också ett sådant stöd, men det har ju ni avskaffat nu.

Liberalernas slutsats av detta är att det behövs en bred och förutsättningslös diskussion om ett förstatligande av sjukvården kan bidra till att säkra sjukvårdens kvalitet och likvärdighet över landet. Svaret är inte självklart – det kan vara så att dagens ansvarsfördelning mellan stat, landsting och kommuner i huvudsak är ändamålsenlig, men att några områden behöver starkare statlig styrning.

Självklart ska inga barn – oavsett vilka föräldrar de har eller var föräldrarna kommer från – behöva gå utan de glasögon de behöver. Det här är dock en felriktad satsning.

Tack

Christina Örnebjär
Riksdagsledamot (L)
Örebro län

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail