Reflektioner på internationella kvinnodagen

Reflektioner på internationella kvinnodagen

Åttonde mars, internationella kvinnodagen. Behövs den dagen? Internationellt svarar nog de flesta ja men Sverige är väl jämställt? Det finns många saker jag skulle kunna ta upp, som löner och sjukvård. Inte denna gång dock. Jag tänkte skriva lite om att resa.
Jag är gift med en man och vi har två barn tillsammans. Jag har idag ett uppdrag som kommunalråd/oppositionsråd i Kumla och i april blir jag riksdagsledamot. Det innebär en del resor till Stockholm. (Har åkt ett par vändor redan. Någon gång första klass. Undantagslöst har jag varit ensam kvinna i 1:a klassvagnen. Fullt på nästan alla platser, bara män. Varför?)
Under 2014 hade maken fler resdagar än hemmadagar, han jobbade i USA stor del av året. Inte många mer än min mamma frågade hur jag klarade mig ensam hemma. När det var valrörelse var det istället han som var hemma mer eller mindre ensam. Omvärlden bekymrade sig. Kunde jag verkligen vara borta från morgon till natt? Nu undrar folk hur det ska gå hemma när jag är borta veckorna. Varför undrade inte folk hur jag klarade mig ensam med barnen nästan halva året?
Att jag är borta hemifrån betyder att maken inte kan resa som förr. Det innebär också att han får lämna på morgonen och hämta på eftermiddagen, se till så barnen kommer till stallet, innebandy och basket. Hur ska det gå, frågar sig folk. Hur ska han klara både familjen och jobbet? Går hans karriär i stå? Ingen (jo mamma igen) frågade hur jag och barnen klarade av ett supervalår med en make och far på andra sidan Atlanten. Fick jag frågor handlade de mer om att jag inte borde jobba för mycket än att jag skulle satsa på min karriär.
När jag fick telefonsamtalet med frågan om jag var beredd att kliva in i rikspolitiken efter Johan Pehrson var makens reaktion ”Det gick ju lite fortare än vi hade tänkt” och sedan började han planera för att kunna komma hem (han befann sig i USA då också) och för att se till så han inte skulle behöva resa mer. För honom var det aldrig en fråga, självklart skulle han komma hem så jag skulle kunna bli riksdagsledamot. För andra var det inte alls så självklart. Han har ju ett viktigt jobb, det kan han väl inte bara släppa? Och jag har ju ett bra uppdrag på kommunnivå, varför inte stanna här?
Inte en enda gång har barnens far ifrågasatt det faktum att han har lika stort ansvar för dem som jag. Varför skulle han det? Varför förväntar sig folk att han är en sämre förälder än jag, en som klarar mindre, en som behöver hjälp? Varför tror folk att han tycker att jobbet är viktigare än barnen? Jag tycker det är ganska fräckt.
Jag får frågor om jag inte kommer sakna barnen och om de inte kommer sakna mig. Klart jag saknar barnen när jag är borta! Självklart vill de hellre ha mig hemma! De saknar sin far när han är borta också och han saknar dem. Varför frågar ingen honom hur han orkar vara borta från barnen så länge?
När min möjlighet att göra karriär är lika viktig som makens, när hans roll i familjen anses vara lika viktig som min – då kan vi börja fundera på om Sverige är jämställt. Innan dess – nej.

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail