Tänk om alla tänkte så….

Mamma, i skolan sa de att de där som du ger kaffe borde stanna hemma i sina länder och skaffa pengar där.
Mer än något förvirrade undrar jag vem som sa vad om att jag ger kaffe till vem. Efter en kort stund förstår jag att sonen menar tiggarna utanför Ica och att några klasskompisar pratat om att de tycker att de borde åka hem.

Idag svängde jag förbi lilla Ica i Kumla. Det ligger vid biblioteket, i samma byggnad som Folkets hus. Utanför, på en tidning insvept i en plastpåse, satt en man på marken. Han brukar sitta där. Ibland är det en annan man, någon gång en kvinna. Utanför Ica Maxi finns det ytterligare andra, ofta vid varje ingång, aldrig mer än en åt gången. De sitter stilla, ofta med benen i kors. En kvinna brukar stå på knä med handflatorna mot varandra, som till välsignelse eller bön.

Idag regnade det lite lätt när jag kom. Mannen tittade upp när jag hälsade på väg in. Han nickade och log innan han åter drog in händerna i tröjan och sköt upp axlarna. Jag var småfrusen i min tunna jacka och jag hade bara gått från bilen. Hur länge han suttit där vet jag inte men uppenbarligen räckte det med några minuter för att bli kall. Jag handlade det  jag skulle, hämtade ut ett paket i förbutiken och köpte en kaffe i den lilla kafédelen mellan Ica och biblioteket. Jag gav den och tjugo kronor till mannen som satt utanför och han tackade på engelska, höll min hand en kort sekund med iskalla fingrar och tog sedan koppen. Jag nickade, sa hej då och gick mot bilen.

Jag reflekterade inte så mycket över vad jag gjort. Inte förrän jag kom hem med mina påsar och sonen sa det där. Att köpa en kaffe eller vatten eller något annat till den som för dagen sitter utanför dörren till affären gör jag inte varje gång jag handlar men ganska ofta. Är det ruggigt som idag blir det något varmt, annars något annat. Ibland bara pengar i muggen framför dem. I somras var det nästan fyrtio grader varmt och kvinnan som alltid står på knä satt där, mitt i solgasset. Jag köpte en flaska vatten extra som jag gav henne, jag skulle ju ändå ha till mig. Hon började gråta när jag gav den till henne. Det gjorde jag också, i bilen på väg hem. En människa som börjar gråta för att hon får en flaska vatten… Det ska inte behöva vara så.

Jag önskar att de som sagt till sonens kompisar att alla som sitter och tigger borde åka hem hade fått vara den som gav kvinnan vattnet och fick se och möta hennes tårar. Jag önskar att de någon gång tog sig tid att sitta bredvid den gamla farbrorn som finns utanför Maxi ibland. Han är det vänligaste som finns. Tror jag i alla fall, jag förstår nämligen inte ett ord av vad han säger. Vet inte om han förstår mig heller men han verkar uppskatta pratstunderna. Jag gör det i alla fall. Han ler hela tiden när han pratar och klappar mig på handen. Han har varma, rynkiga händer. Jag önskar att de som pratade om tiggare som något störande, fult och irriterande tog sig tid att se människan som sitter där. Människan, inte tiggaren.

För det är människor som sitter där. Människor som en gång varit barn med fjuniga huvuden och små, skrynkliga fingrar. Barn som sprungit på knubbiga ben, som blivit tröstade när de gråtit, som någon sjungit sånger för på kvällarna. Barn som varit mörkrädda, barn som skrattat så de kiknat tillsammans med storebror åt ett skämt ingen annan förstått, barn som drömt, längtat och hoppats. Barn som vuxit upp i eller till en värld och vardag som är så hård att det är bättre att sitta i duggregnet på en plastpåse utanför en affär i ett främmande land än att stanna kvar i den verklighet som är deras. Det är människor som sitter där, människor som också får ont av att sitta på hårda, kalla underlag. Människor som blir blöta när det regnar. Människor som blir varma i solen. Människor som börjar gråta av en flaska vatten.

Det finns ingenting som tyder på att de som sitter och tigger skulle tillhöra några ligor. Det har undersökts om och om igen eftersom det påstås om och om igen. Fortfarande finns ingenting som säger att det är så. Ändå fortsätter folk att säga det som vore det en sanning. Som säger det så deras barn hör det. Barn som självklart hör och tror.
För mig är det enkelt. Jag ser en människa blir bespottad, avskydd och hånad. Som frysande sitter på hård mark i timtal. Som sitter solgasset utan skydd när vi andra gömmer oss i skuggan eller svalkar oss på stranden. Väljer en människa den vägen måste alternativet vara illa, riktigt illa. Då är mitt val enkelt.

Sonen resonerar ungefär likadant.
– De borde få göra som de vill. Om de kommer hit gör de väl de för att de måste. Alla människor ska vara lika mycket värda, tiggare eller jätterika.
Med fotbollen under armen på väg ut genom dörren stoppar han huvudet och säger
– Tänk om alla tänkte så.

Ja, tänk om alla tänkte så.

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail