Del tre – Likvärdighet: Fem saker som gått snett med Kumlas skolor

Del tre – Likvärdighet: Fem saker som gått snett med Kumlas skolor

Likvärdighet

Likvärdighet i skolan handlar om så många saker.
Det handlar om fördelning av resurser.
Det handlar om likvärdig bedömning för rättvisa betyg.
Det handlar om likvärdig undervisning.

Skolan ska vara likvärdig – det säger skollagen, läroplaner och sunt förnuft.
Likvärdighet handlar inte ett dugg om att alla ska ha allting lika – utom möjligen vid bedömning då – utan att alla ska ha likVÄRDIGA möjligheter.
De flesta känner till bilden med djuren som får samma uppgift för att allting ska bli så rättvist som möjligt. Klättra upp i ett träd. Djuren är bland annat en apa, en elefant och en guldfisk. Är det en rättvis uppgift? Alla är nog överens om att svaret är nej. Men det fick ju göra exakt samma sak – det är väl rättvist? Ja, för så resonerar vi ofta i skolan. Alla gör samma sak, alla får samma uppgifter, alla ska lära sig på exakt samma sätt och alla ska visa upp sina färdigheter på samma sätt.

Hur ser det ut?
”Under flera år har det funnits elever i Kumlas kommunala skolor som inte uppnår målen för utbildningen. Kunskapsresultaten varierar dessutom mycket mellan skolorna, och även inom en och samma skola. Ändå följer ansvariga för skolan inte upp och analyserar resultaten i tillräcklig grad på kommunnivå. Flera skolor har också brister i det systematiska kvalitetsarbetet. Brister vad gäller likvärdighet och kvalitetsarbete finns även i kommunens verksamheter inom förskolan och fritidshemmen.” citat från skolinspektionens utlåtande gällande skolorna i Kumla.

Uppföljningen i Kumla kommer jag till i del fyra men vad skolinspektionen bland annat säger här att det brister i likvärdighet. Hela rapporten finns här.

Undervisningen är inte likvärdig och Kumla kommun – huvudmannen – gör inte tillräckligt för att väga upp för de olika förutsättningar eleverna kommer till skolan med. Måluppfyllelsen skiljer för mycket mellan skolorna i kommunen.

Alla elever är olika och har inte samma behov. Många pratar om vad det fria skolvalet gjort med likvärdigheten och jag är i mångt och mycket böjd att hålla med – vi har fått skillnader mellan skolorna och skillnaderna blir större när de med resurser väljer ”den bästa” skolan, eller som i många fall, väljer bort en skola man hört inte är bra. Är det ett problem att man kan välja skola då? Nej, inte i egentlig mening för alla skolor ska vara lika bra. Det ska inte vara skillnad i kvalitet mellan skolorna. Väljer man en skola före en annan bör det handla om att man har kompisar där eller att skolan har en specifik inriktning som man gillar som fallet är med vår engelska enhet i Kumla. Det ska aldrig handla om att undervisningen är bättre på en annan skola eller att det är lättare att få höga betyg där. Alla skolor ska vara bra. Likvärdiga – men därmed inte nödvändigtvis lika.

Kumlaby skola har med sin musikalinriktning något unikt att erbjuda sina elever. Om jag när jag ska välja skola till sexan är intresserad av teater, sång och dans – eller scenarbete! – så ska Kumlaby kunna vara ett självklart val. Tanken att undervisningen har högre eller lägre kvalitet ska inte ens finnas där.
Det kan finnas anledning att välja en viss skola om man har särskilda behov. Det kan vara enklare i en kommun att samla all kompetens på ett ställe om det handlar om specifika behov – det finns klasser runt i Sverige för elever i behov av särskilt stöd. I en relativt liten kommun som Kumla är det definitivt lättare att samla all sådan kompetens på ett ställe. Problemet är att eleverna då kan vara tvungna att välja bort annat, som sina kompisar. Det valet är inte lätt att göra när man är elva, tolv år.

Styra resurserna
Skolan ska utjämna skillnaderna mellan olika områden. Det är dyrt med en misslyckad skolgång. En person som inte kommer in på arbetsmarknaden kostar i snitt 12,5 miljoner kronor fram till 65 års ålder. Lägg till vad det kostar för den personen att vara i utanförskap. Kommunerna bör styra resurserna till elever i utsatta områden för att minska risken med misslyckad skolgång.
Lärarförbundet har gett ut rapporten Perspektiv på skolan – Om skolan, pengarna och likvärdigheten .

Kumla hade chansen i våras att göra om resursfördelningsmodellen. Vi hade ett förslag från kommunens ekonomiska controller på hur principen för fördelningen skulle kunna se ut. Om vi hade tagit beslutet där och då hade det kunnat implementeras samtidigt som de förändringar som sker under hösten med rektorsorganisationen i spetsen. Om man hade tagit beslutet på nämnden innan sommaren hade vi haft en turbulent höst där vi får en helt ny ledningsorganisation och nya rektorsområden och så fördelningsmodellen.
Nu togs inte beslutet utan man ville vänta till nästa år. Man var inte beredd att ta ett snabbt beslut och när jag argumenterade för att man skulle införa modellen var ett argument ”Vill du verkligen kalla samman en extra nämnd?”

Jag och Kajsa Rosén, ersättare för Folkpartiet i barn- och utbildningsnämnden kämpade oss blå på det mötet för att få övriga att fundera ett extra varv. Det gick, minst sagt, inte så bra. Vi ville också att pengar skulle skjutas till centralt för att man inte skulle behöva ta från vissa skolor för att ge till andra.
Jag borde ha stått på mig och yrkat på att vi skulle ha en extra nämnd, även om jag hade förlorat i omröstningen. Jag nöjde mig med ett särskilt yttrande till protokollet och att reservera mig. Vad jag inte visste då var att gymnasienämnden skulle ha en extra nämnd så att alla från förvaltningen ändå var på plats – det är dyrt med en extra nämnd och jag visste att jag inte skulle få igenom mitt yrkande så därför la jag mig.

Nu får vi två turbulenta höstar istället för en för den här hösten ska vi anpassa organisationen efter elevantal. Ingen i Kumla kan ha missat diskussionerna kring Vialund och huruvida tio lärare ska bort därifrån eller ej. Om resursfördelningen går igenom nästa år lär just Vialund vara en av de skolor som får extra resurser. Ska lärarna återanställas då? Varför inte göra rätt från början!?

Behörighet
I del ett – lärartäthet i den här bloggserien tog jag upp våra småskolor. Vi har fyra stycken småskolor varav tre ligger väldigt centralt.
I en skola med 35 elever är det i princip omöjligt att få till lärarkompetens i alla ämnen. Elevernas får åka till andra skolor för slöjd, hemkunskap, i vissa fall musik och idrott.

”Resultaten visade på en starkt positiv effekt av andelen behöriga lärare på skolan på elevernas resultat”, ur Vad påverka resultaten i svensk skola, en skrift vi alla i nämnden fick en kortare version av.
Vi har ganska hög andel behöriga lärare i Kumla men alla undervisar inte i ämnen de är behöriga i. Att vara pedagog betyder inte att man är magisk och kan allting, jag berättade tidigare om de stackars elever jag haft i syslöjd. I småskolorna måste lärarna undervisa i många ämnen. Klasserna är många gånger åldersintegrerade och man är ofta ensam i klassrummet. Det finns fördelar med en större klass för man är oftare fler lärare. Det är ett plus på många sätt, inte minst vid planering.
I de små skolorna har inte lärarna samma möjlighet att ta del av varandra kompetens. Planering och uppföljning blir svårare. Undervisningen blir lidande. Ur ett pedagogiskt och kvalitetsmässigt mått är småskolor ingen höjdare.
Många förälder vill ha sina barn på små skolor före att man menar att det är lugnare, mer familjärt och lärarna har bättre koll. Problemet är att eleverna inte alltid upplever det så. Det lilla och familjära kan innebära att man är tre flickor i en hel årskurs – eller färre. Det säger sig själv att det blir begränsat. Att lärarna skulle ha bättre koll är heller inte säkert då man de facto är färre.

Vill jag alltså lägga ner småskolorna? Ja, varför inte?
Det för med sig så många fördelar för elever och lärare att jag tycker att det vore en vettig lösning för våra stadsnära småskolor. Jag har pratat med lärare och rektorer och fått höra samma sak: Vi får bättre kvalitet på undervisningen om vi inte är så små. Resurserna man sparar in skulle sedan fördelas ut på skolorna, där de behövs. Med den låga lärartäthet vi har i kommunen skulle heller ingen behöva sluta utan, precis som eleverna, helt enkelt byta skola.
Det här är kontroversiellt och folk vägrar prata om det. Man kallar det politiskt självmord. Det värsta man kan göra är att lägga ner en skola. Nå, jag lägger inte ner någonting, jag föreslår bara att man ska lyssna på de som kan verksamheten, de som är ute i den.

Jag slänger in ett citat från Helena von Schantz, som ofta skriver klokt och genomtänkt:

Överlag tycker jag att den politiska debatten skulle förädlas och vitaliseras av mindre lydnad och mer självständigt tänkande, men ingenstans är det viktigare med integritet än i skoldebatten. Att ge våra barn en god och likvärdig grundutbildning är varje generations främsta insats för framtiden och därför måste övertygelse gå före partipiskor och omsorg om den egna politiska karriären. Helena von Schantz på Newsmill.

Vad säger forskningen?
Vi börjar med småskolorna. Forskarna har identifierat behov av stöd för lärarna i planering och genomförande av undervisning. I en glesbygdsskola är lärarna ofta få och saknar någon att diskutera med. Det kan innebära behov av seminarier, studiedagar, nätverk med kollegor etc. står det i En forskningssammanställning utifrån frågeställningen ”den lilla skolan på landsbygden” Viktigt att tänka på här är att forskningen presenterat här passar bättre in på exempelvis Hardemo skola än på de tre stadsnära skolorna eftersom man delvis utgår från vad skolan gör för bygden.

Lärarnas riksförbund lät SCB plocka fram siffror. I en artikel i DN skriver Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund utifrån de siffrorna och konstaterar att kommunerna inte klarar av att kompensera skillnaderna mellan de starkast presterande eleverna och de svagaste.

Forskningen visar också att föräldrarnas utbildningsbakgrund har stor betydelse för eleverna och allra mest för de svagaste eleverna. Här måste kommunerna kompensera. I Kumla har man relativt låg utbildningsnivå, det ska kommunen kompensera för så att inte Kumlas elever får nackdelar gentemot andra kommuners elever.
Kumla borde alltså satsa mer än andra kommuner – för att kompensera.

Nästa del, nummer två på min lista, kommer handla om Uppföljning.

Del ett, om lärartäthet, hittar du här!

Del två, om lärarlöner, hittar du här!

facebooktwittergoogle_pluslinkedinmail